Mitt inträde i föreningen kom sig av att min blivande man Stig var aktiv fotbollsspelare i HIK när vi träffades. Först som supporter till A-laget, sen som själv aktiv och därefter våra flickor o numera våra barnbarn. Engagemanget i föreningen, blev med tiden också mer i hela verksamheten. Brukar skoja o säga att jag blev ingift i HIK.
Tror jag har verkat inom styrelsens alla positioner utom ”materialförvaltare”. Det gjorde att kännedomen om verksamheten grundades och känslan för att vi hade en förening som fanns till för alla som ville, barn, ungdomar, seniorer och veteraner inom olika idrotter.
På 70-80 talet fanns en stor gemenskap inom föreningen men också inom kommunen i stort. Som att föreningen lyckades med att bygga sitt eget klubbhus innehållande samlingsrum, omklädningsrum, kiosk, domarrum o förvaringsutrymmen, på i stort sett talkoarbeten. Många av våra aktiva spelare och supportrar arbetade inom byggbranschen, bygg, måleri, vvs och hade därför möjlighet att förverkliga projektet. Arkitekten för huset var Allan Överström. HIK är nog den enda idrottsförening på Åland (tror jag) som byggt och äger sitt klubbhus.
Eloge
Hammarvallens gräsplan förstorades (vilket år har jag glömt) och har nu internationellt godkända mått. Samtidigt byggdes löparbanor, kast- o hoppbanor med tartanbeläggning. Skulle önska att dess användning kunde utnyttjas mera.
Var själv aktiv inom damfotbollen, som vi startade upp 1970/1971, det var på den tiden en helt ny verksamhet som då tog sin början på Åland. Var nog många som var skeptiska att det skulle bli något på länge sikt, sågs nog lite som ett temporärt påhitt. Men så blev det inte kan vi konstatera idag, vi har nu ett av Finlands bästa ligalag på Åland i ÅLAND UNITED.
Att starta upp damfotbollen var förenat med mycket arbete och diskussioner både inom föreningen internt men också i de officiella kanaler som handhade fotbollen på Åland. Ålands Bolldistrikt (det som idag är ÅFF) hade det genomgripande ansvaret för fotbollsverksamheten på Åland. Här vill jag framhålla Gösta Bryggman som fanns på Bolldistriktets kansli under lång tid, han gav oss mycket hjälp o stöd, med sin kunskap o intresse bistod han oss, alltid med vänlighet o stort tålamod.
Vi hade ju också att göra med Finlands Bollförbund o där var det nog knepigare att diskutera, för det första språket och sedan också att få gehör för våra planer.
Tacksamt också att vi från föreningens styrelse hade stöd och uppmuntran i arbetet att förverkliga dom lite vilda idéerna, dom stod verkligen bakom oss, stöttade o hjälpte oss fram, både vad gällde ekonomin och i övrigt sågs damfotbollen som likvärdig med herrfotbollen.
Jag hade ett mycket och långt o bra samarbete med Jan-Erik Eriksson ”Boda Janke” han var en eldsjäl i det han var involverad i, oberoende om det var fotboll, skidning, eller annat. Ett säkert kort var att när Janke ringde så va de ”inga vidare de” utan igång bara med det som skulle. Ett tag var jag sekreterare när han var ordförande i föreningen och det var inte bara en eller två gånger som han ville jag skulle göra en ”skrivelse”, det var hans sätt att driva frågor som var viktiga.
I samband med en resa till fastlandet med damlaget hade vi ont om spelare så jag frågade Lilly-Ann Forsbom (då Eriksson) om hon kunde komma med, hon var högst 13 år o spelade i flicklaget. Då ringde pappa Janke upp mej och sa: ”Lilly-Ann får följa med om du tar ansvar för henne.” Hon kom med o allt gick bra.
Eftersom jag nu är inne på fotboll (vad annars) tänkte jag berätta lite om händelser som satt sej i minnet. Då vi deltog i finska serien blev det att åka till fastlandet ungefär varannan helg. På den tiden hade vi den lyxiga förmånen att åka flyg dit och båt hem. Som lagledare hade jag ansvaret för biljetter och bokningar både gällande resor o boende, vissa gånger blev det övernattning, där hade jag mycket hjälp av Ulla Gustafsson på Ålands Resor som bokade flyg, båt o ibland tågresor åt oss.
Ibland vart de lite nervöst på flygterminalen att alla brudar skulle dyka upp, flyget gick vid 6 på morgonen så var man lite morgontrött så kunde de bli problem. Vi måste vara 15 personer för att få 25% rabatt på flyget om sen nån inte kom så blev det problem förstås. Så en gång när vi saknade en person så fick jag ett boardingkort över, när flygvärdinnan började räkna i flyget o kom till att det inte stämde med antal som var bokade blev jag lite skärrad. Dels att vi skulle förlora rabatten och dels att jag skämdes för mitt tilltag, jag sa ingenting men kände att färgen steg i ansiktet o hjärtat hoppade runt. Som tur va så blev de inget mer utan flyget startade. Kan nog säga att det blev lite diskussion efter det och det hände inte fler gånger. Är ju preskriberat nu.
Under en match i Björneborg fick vi lite ”andningsproblem”. Gunni Mattsson var med på den resan och fick hoppa in i matchen, hon var nog inte riktigt tränad, tror jag, så efter viss tid började hon kippa efter andan och sa att hon inte fick luft. Hennes man Svenke (Sven-Erik) var med på resan och han tyckte väl inte att det var så farligt så han ropade att ”spela barra”. Men det gick ju inte så hon kom ut, men Svenke menade väl att inte ska man ge upp så lätt. Allt slutade bra men blev en följetong det där sen ” spela barra” oberoende om du kan andas eller ej.
En annan episod hände i Åbo, vi åkte taxi från buss stationen ut till Kuppis, betala skulle vi förstås göra så varje bil betalades av någon i gänget. Kvitto var viktigt annans fick man ju inte ersättning från föreningen, så en av flickorna som betalade begärde ”vitto” av chauffören. Kvitto hetter kuitti på finska, vitto är något helt annat. Hon fick dock sitt kvitto men det blev lite roligt i efterhand.
Det jag ser som en röd tråd i verksamheten under den tiden var att det fanns så många som ställde upp och hjälpte till med så mycket som man nu efterhand kan tycka var helt otroligt, frågades det om hjälp var svaret oftast jakande. Det kändes verkligen som att Hammarvallen var en samlingsplats för villiga och intresserade människor som gav av sin tid till det ideella arbetet.
Ett exempel som jag minns var att damlaget ofta hade utbyte med lag både från Sverige o fastlandet, de kom oftast på lördag/söndag, vilket betydde att domare skulle tillfrågas. Vi hade flera fotbollsdomare som ställde upp fastän det var helg; Henry Svenblad, Ole Mattsson och Hemming Gustavsson. Jag hade nog dåligt samvete många gånger när jag kontaktade dem på helgen, men jo dom kom nog.
Jag vill nämna Lidolf Svenblad och Holger Nordblom som gjorde stora avtryck under sina aktiva år i föreningen inom fotbollen, före min tid.
Inom skidningen hade förening mycket framgång bland juniorerna men även bland seniorerna, då tänker främst jag på Klas-Göran Janse ́n som deltog i många internationella tävlingar, bl.a. VM för veteraner där han placerade sig på tredje plats.
Jag har haft så många personer som jag samarbetat med och som varit till hands under alla dessa år som jag själv varit i föreningen, i lagsammanhang, i verksamheten, bland föräldrar, andra anhöriga, att jag kan bara säga ni har alla gjort att mitt intresse blivit levande och att jag inte skulle vilja vara utan denna tid, 50 år, i HIK.
