När jag parkerar utanför Janne o Kicki Hanssons hus i Marsund är det första jag ser Janne som står i garaget och tränar på en balansplatta. Träning och motion har alltid varit en viktig och naturlig del i Jannes liv. ”vi människor mår bättre av att vara i gång och röra på oss” konstaterar Janne (eller Jan som han egentligen heter). Idrott spelar också en viktig roll för den sociala gemenskapen.
Fotboll har alltid funnits med
Janne började spela fotboll som barn och intresset för sporten är fortfarande stort. Han minns en match som han var och tittade på när HIK herrarna spelade på Hammarvallen. Holger Nordblom gick upp i en nickduell och började plötsligt krypa runt i straffområdet. Så ropade han att han hade tappat sitt öga och att vi skulle komma hjälpa honom att leta! Holger hade ett porslinsöga och det hade fallit ut när han nickade. Ögat hittades och efter att ha sköljt av det med lite vatten stoppade Holger tillbaka ögat och fortsatte matchen.
Janne berättar om när han som 13-14 åring fick följa med herrlaget till Sund för match. Han minns väl hur han satt i bilen mellan Drygsböls Ingmar och Mauritz. Jag kunde inte på långa vägar mäta mig med dem fysiskt men jag var ganska kvick. Sund ledde med 3-0 i halvtid och då fick jag komma in och spela. Sund hade ett par ljusa Persons bröder som var riktigt långa. Jag kunde nästan springa mellan benen på dem och jag tror jag gjorde både ett, två och tre mål. Snabbheten har gått vidare till Janne o Kickis barn, Susanne, Pia och Dan. Alla tre är snabba och atletiska. Särskilt Sussi springer vackert, säger Janne.
Vikten av stöd hemifrån
Janne jobbade många år som kock på färjorna mellan Åland och Sverige. Det var inte bara en gång som han gick av ett pass och kom hem bara för att morgonen därpå flyga till fastlandet för match, som spelare eller tränare. Han spelade också sjömansfotboll så hemma var han inte särskilt långa perioder. Jag har alltid haft stöd
hemifrån. Jag är lyckligt lottad att ha en så stöttande fru. Kicki har tagit det största ansvaret för att allt fungerat här hemma och med barnen.
Olika roller
Janne har varit ordförande två år (1976 och 1979) men det var inte riktigt min grej säger Janne och skrattar. Han har trivts bättre i rollen som tränare. Han var tränare för
längdskidåkarna i föreningen under ett par säsonger men sedan halkade jag in som friidrottstränare för juniorerna. Det gick till som så att jag hade skjutsat barnen till Hammarvallen för de skulle delta i knatteserien i friidrott. I grinden mötte jag Gun (Andersson). Nu är du tränare, sa Gun. Jaha sa jag och så var jag friidrottstränare i sju år! Det fanns många duktiga barn- och ungdomar i HIK under de åren. Vi vann knatteserien två år, blev tvåa två gånger och fyra två gånger. Sedan tyckte jag att det var dags för lite nytänk inom träningen för ungdomarna blev inte sämre men träningen kanske blev att stampa på stället. Friidrotten passade barnen som hand i handske med tanke på hur snabba och spänstiga de var. Pia var väldigt envis och gillade att träna fast enligt henne själv var är hon inte envis utan målmedveten, skrattar Janne och Kicki. Att träna barn skiljer sig mot att träna vuxna bl.a på det sättet att barnen vill (och ska) testa gränserna, de ifrågasätter. Det gäller att kunna förklara tydligt, då är det inte några problem, men barnen behöver förstå varför.
15-20 år så lång tid har Janne varit tränare (huvudtränare, assisterande tränare, fystränare) inom seniorfotbollen i HIK. Det är imponerade att man orkar hålla på så lång tid. Det gör att han lärt känna väldigt många människor. Det tuffaste var kanske när han var med som tränare för damlaget. Det var starka personligheter i det gänget, berättar Janne. Majoriteten av spelarna kom från tre syskonskaror (Bybergs, Henrikssons och Carlssons), det var inte lätt med laguttagningarna för som sagt var, det var starka personligheter, säger Janne och ler finurligt. I huvudsak är det ändå herrlaget han varit inblandad i. Jag har genom tränarrollen fått lära känna otroligt många fina människor. Det är inte bara på planen och under träningarna utan minst lika viktig är ju tiden efter träningar och matcher, diskussionerna i bastun till exempel. För fotbollen är så mycket mer än bara fotboll, gemenskapen och integrationen är otroligt viktig. Fotbollen (och idrotten i stort) ger personer en tillhörighet, man får vara med i en gemenskap, man gör roliga saker tillsammans och man får en inblick i andras verklighet. Janne säger att han tidigare hade en inte helt positiv inställning till utlänningar men efter att ha lärt känna bröderna Jamal och Kamal Shafie som spelade i HIK i många säsonger så förstod han att det är så mycket man inte vet eller ens kan föreställa sig. Det är underbara killar, säger Janne och när de berättade om hur det kom till Åland så öppnade det verkligen mina ögon. Två andra bröder som också varit med i HIK och som kommit till Åland från ett annat land är Adrian och Gabriel Stoia. Två helt olika personligheter men fantastiska människor. Det är en otrolig ynnest att få träffa så många olika personligheter och få lära sig mer om andra kulturer, det har gett mig ett stort kontaktnät och effekten av att ha varit tränare är långvarig, jag träffar ofta någon jag tränat och det gör att jag ofta får en kram och ett leende.
Janne är känd som en person som alltid har när till skratt och skoj. Dock har hans träningar alltid varit planerade och det råder ordning och reda. Det har gett honom stor respekt från spelarna. De har trivts med Janne, vilket också flera av våra tidigare profilberättelser vittnar om (bl.a André Karring och Wiktor Nummelin). ”Alla lag skulle ha en Hansson” skrev Karring. Ja, Karring är en bra kille, kommenterar Janne. Naturlig och nära till skratt. Om man tycker om människor och är bra på att kommunicera så får man respekt och jag tror att det är mina starkaste sidor som tränare, säger Janne. Det ha vittnats om de stenhårda bollarna som Janne använde under vissa träningsperioder. Det var gamla fotbollar som Janne fyllde med sand. Det fanns också en ställning (utegym skulle det väl kallas idag) som spelarna refererade till som djävulsmaskinen. Så HIK spelarna under Jannes ledning var i bra fysisk form. Det kan spelare som Daniel Blomqvist, Niclas Mattsson och Tommy Olofsson (fd Jansson) vittna om. De tre bytte till IFK som då spelade i division två. När det var dags för löpträning så var de tre starkare än övriga spelare i IFK.
Några andra minnen
Janne berättar om några andra minnen:
Ett minne från tiden som spelare är från en derbymatch på Hammarvallen mot Sund. Stig Mattsson fick benet avsparkat. Stig tillhör en seg sort som inte beklagar sig särskilt mycket så det han skrek var ”J-lar, det här har jag inte tid med”. Benet var dock så söndertrasat att det aldrig blivit riktigt bra efter det.
HIK har nog alltid varit en rätt jämlik förening, kvinnor har välkomnats på alla positioner och också varit beredda att ta ansvar. Tex Gun Andersson och Anne-Maj Mattsson som tidigt tog ordförande rollen och olika ledarroller. Jag tycke om att jobba med Lillemor Eckerman, hon var lagledare för herrlaget under en period. Sedan minns jag när du, Annica var ordförande i seniorfotbollssektionen och en spelares shorts behövde få nya innershorts. Du fixade det genom att sy nya. Men jag minns att du frågade om jag trodde att någon annan ordförande sydde nya innershorts i shortsen åt spelarna.
Han minns också resan till Milano med herrlaget, det var en rolig resa. Jag är väldigt imponerad av Sundman som hade full koll på hur vi skulle ta oss till de olika platserna. Vi andra bara följde med. Jag hade nog varit kvar och irrat där ännu jag. Inför en säsong sade spelarna att om de skulle stiga till div 3 så skulle de få raka håret av mig. Jag vet inte om det var tanken på det eller helt enkelt att det var ett bra lag men steg till trean gjorde vi och på avslutningsresan fick jag håret ”fixat”, såg inte klokt ut, stora tussar som stack ut på olika ställen.
Idag
Janne har som sagt var ett fortsatt stort intresse för fotboll och åker gärna och ser på matcher. Han föredrar damfotboll nuförtiden, den känns ärligare. Men allra roligast är förstås att se barnbarnen spela, Alvin som spelar i HIK juniorer 11/12 och Anton som spelar i JIK. Som ung, före han gick till sjöss, höll Janne också på med backhoppning, kom till och med på tredje plats i åländska mästerskapen. Efter att han varit borta ett tag så skulle han tillbaka och träna igen men kunde då konstatera att han blivit rädd och hoppade inte mer. Idag rör Janne gärna på sig genom promenader och sedan spelar han och Kicki boule tre gånger i veckan. Det är väldigt roligt och mycket socialt. För ett par år sedan var Janne med i ett åländskt lag i finlandssvenska mästerskapen, av 94 lag slutade man på sjätte plats, inte illa! Kicki har skadat högeraxeln och måste därför kasta med vänsterarm i stället. Det går också bara man tränar målmedvetet, så troligen har den målmedvetenheten speglat av sig på barnen också .
Tack Janne för ditt engagemang och för att jag fick göra den här intervjun men dig, hoppas den gör dig rättvisa
//Annica
