Wiktor Nummelin

Jag kom till Åland som 18-åring för att jobba ett år på lokalradion och kände knappt en människa förutom mormor och farfar och några kusiner. Visserligen var kollegorna trevliga, men också betydligt äldre och hängde mest på Arken för att prata politik. Så när jag kom till Åland en andra gång, efter att ha gjort värnplikten hemma i Värmland, kändes det rätt givet att mer aktivt hitta annat umgänge, både för kropp och själ. Och inte minst kropp då – eftersom ett år boende hos mormor hade fyllt upp mig rejält med såser och köttbitar och piroger och fyllda paprikor och smörgåssnittar med löjrom.

Lösningen blev att hitta ett fotbollslag. Frågan var bara vilket. MIFK låg i tvåan och var på tok för bra för att tänka på, liksom rimligen även Jomala, Finström och Östernäs i trean. Start och Fram hade lag i den lokala division 5-serien med de andras reservlag – men de kändes alldeles för avlägsna rent geografiskt. Sund var liksom aldrig att tänka på. Återstod därmed HIK – som visade sig bli en fullständig lyckoträff.

Visserligen var första träningen rena mordet. Tränaren Janne Hansson log glatt och välkomnande och drog sedan igång någon idiotenvariant som fick mig att se i kors och närmast tugga fradga redan på uppvärmningen. Skillnaden i grundträning mellan division sju i Värmland och åländsk division fyra var rätt brutal. Men kul var det. Och med ett lag som gjorde allt ännu roligare. Just då fanns i HIK en gyllene ungdomsgeneration med bl.a Impe Sundvist, Niclas Mattsson, Pelle Häggblom (fd Blomqvist), Kricke Andersson, Yngve Helin, Daniel Blomqvist, Tommy Olofsson (fd Jansson) och snart också Jonas Wilén och Ronnie Mattsson. Kryddat med några erfarna ”gamlingar” som Sigge Kalm, Ove Pellas, Kurre Hedborg och Tage Mattsson. Och pappa Danne Wilén – vars väska jag en gång var snäll nog att ta hand om och låta ligga kvar i bilen efter en bortamatch när vi nödvändigtvis behövde gå igenom matchinsatsen efteråt på lämpligt hak i Mariehamn. ”Du behöver inte tvätta, jag tar dem på nästa träning”, sade Danne. Som sedan inte dök upp på nästa träning. Eller nästa. Eller de därpå följande. Först efter drygt två veckor kröp den wilenska väskan i stort sett på egen hand ut ur bilen i ett moln av svett och gammalt liniment. Eller om det var tvärtom. Den där lukten satt kvar rätt länge i morfars gamla vita Volvo 145.

Det där HIK-gänget blev min väg in till det ”riktiga” Åland, där träningar och matcher inte bara var till för att sparka boll utan minst lika mycket för att skratta och umgås och ha förbaskat kul ihop, och lyssna till vad folk tyckte och tänkte om det ena och det andra. Man fick uppleva det absurda i att flyga till alla bortamatcher – även om det bara tog en till illustra platser som Tarvasjoki, Sagu och Mynämäki. I det sistnämnda trodde vi en gång att vi äntligen skulle få spela inför rejält med publik när vi hörde tjoandet av mängder av folk borta vid arenan. Fast de var visst där för att kika på en juniormatch. I boboll.

Och så var det allt det sociala på sidan om, när man åkte i Bosse Janséns gula cab på Bomarsundsfest, eller det bjöds på finflaskor under bordet på Hammarbo, eller satt i bastun på Silja Symphony på vägen hem från någon bortadrabbning på Kuppis i Åbo. På bilden syns Bosse Jansén i sin fd gula cab, den blev limegrön på äldre dar. Har retuscherat bort övriga personer på bilden .

 

 

 

Resultatmässigt blev det kanske aldrig någon succé. Enda gången jag lyckades peta in ett mål i fyran upptäckte jag till min förvåning efteråt att det officiellt hade tillskrivits Kricke, eftersom Hansson inte hade registrerat mig i laguppställlningen, eftersom jag som svensk medborgare hade en alldeles för dyr licens (det är nog preskriberat nu). Men jag har i alla fall fått den äran att spela med Peppe Lågland. Och upplevt världens hårdaste 14-åring i Thomas Öfverström. Och sett Boda-Emil drabba samman med bröderna Mattsson i Sund på planen och pappa Dubbel-Anders vid sidan om. Om och om igen. Och jag kan fortfarande drömma om de där cementfyllda bollarna som Hansson plågade oss med under försäsongen på Klaras. Och varje gång vi tar färjan över från Grisslehamn så skryter jag glatt för barnen om när jag bildade anfallspar i B-laget med kapten Lasse Nordström.

Allt det där gör att det känns som om jag spelade i Hammarland i sisådär 30 år. Fast det var bara typ fem. Men de kommer jag ärligt talat aldrig att glömma. Och jag är evigt tacksam för dem. Och jodå – ibland drar jag på mig min gamla medsnodda gulblåa A-lagströja från typ 1991 och får lite extra fart i löprundan i Bryssel och minns hur det krasade i näsan på Mats Danielsson i IFFK när jag nickade ner honom i en B-lagsmatch. Eller när man någon gång äntligen fick träff på ett smörpass på 50 m från Benko Johnsson på träning eller den där gången när jag nästan rundade Kåke Mattsson på sandplan vid IP (jag borde ha fintat höger, fasen också). Härliga tider! Man tackar och bockar! Och gratulerar till 80-års firandet.

Övriga personer

Anki Johansson

Vad har HIK betytt för dig? Jag var aktiv fotbollsspelare i HIK under 1970-talet. Jag halkade in lite på ett bananskal. Min gudfar Johannes Byberg

Läs mer »

Kristoffer Eklund

Vad har HIK betytt för dig? HIK har varit, och är fortsättningsvis, en viktig social knytpunkt. Tycker fortfarande att det är lika roligt att åka

Läs mer »

Anders Granskog

Vad har HIK betytt för dig? För mig har HIK varit en stor del av mitt aktiva sportliv från tidigt 50-tal. Vi från Torp hade

Läs mer »

Ramona Hilden

Vad har HIK betytt för dig? HIK betydde mycket för mig som barn och ungdom, jag fick möjligheten att spela fotboll från 7-8 års åldern

Läs mer »

Kjell Gestranius

Jag började i HIK helt enkelt för att våra pojkar Fredrik och Linus var intresserade av idrott, så även jag. I början som hjälp till

Läs mer »

Catrin Häggblom

Jag har egentligen dubbla minnesbilder av HIK. Under min ungdomstid på 80-talet då jag lockades med i HIK flick- och damlag och sedan många år

Läs mer »

Peter Pussinen

Vilken gren var du aktiv i eller vilken uppgift hade du inom föreningen? Jag tränade PF-04 i fotboll under ett antal år. Vilken är ditt

Läs mer »

Annea Forsström

Vad har HIK betytt för dig? HIK har betytt jättemycket för mig. Det började när jag gick i skola i mitten på 1960-talet och var

Läs mer »

Malte Holmes

Malte Holmes började vara med i HIK ca 2009. Han har hållit på med fotboll, friidrott och innebandy. HIK erbjöd en trygg miljö där han

Läs mer »

Anne-Maj Mattsson

Mitt inträde i föreningen kom sig av att min blivande man Stig var aktiv fotbollsspelare i HIK när vi träffades. Först som supporter till A-laget,

Läs mer »

Solveig Ahlqvist

När min dotter Ramona började spela fotboll 1978 så blev jag också involverad i föreningen. Jag har haft olika uppgifter. Jag var lagledare under flera

Läs mer »

Liam Petterson

Liam Pettersson är endast 17 år (fyller 18 senare i år) men har redan hunnit vara ledare i fem år! Liam är från Eckerö och

Läs mer »

André Karring

André Karring heter jag, född på Åland men bott en del av min ungdom på fastlandet. Spelat fotboll i Hammarland senaste 8-10 åren. Till vardags

Läs mer »

Janne Hansson

När jag parkerar utanför Janne o Kicki Hanssons hus i Marsund är det första jag ser Janne som står i garaget och tränar på en

Läs mer »
Scroll to Top