Jag kom till Åland som 18-åring för att jobba ett år på lokalradion och kände knappt en människa förutom mormor och farfar och några kusiner. Visserligen var kollegorna trevliga, men också betydligt äldre och hängde mest på Arken för att prata politik. Så när jag kom till Åland en andra gång, efter att ha gjort värnplikten hemma i Värmland, kändes det rätt givet att mer aktivt hitta annat umgänge, både för kropp och själ. Och inte minst kropp då – eftersom ett år boende hos mormor hade fyllt upp mig rejält med såser och köttbitar och piroger och fyllda paprikor och smörgåssnittar med löjrom.
Lösningen blev att hitta ett fotbollslag. Frågan var bara vilket. MIFK låg i tvåan och var på tok för bra för att tänka på, liksom rimligen även Jomala, Finström och Östernäs i trean. Start och Fram hade lag i den lokala division 5-serien med de andras reservlag – men de kändes alldeles för avlägsna rent geografiskt. Sund var liksom aldrig att tänka på. Återstod därmed HIK – som visade sig bli en fullständig lyckoträff.
Visserligen var första träningen rena mordet. Tränaren Janne Hansson log glatt och välkomnande och drog sedan igång någon idiotenvariant som fick mig att se i kors och närmast tugga fradga redan på uppvärmningen. Skillnaden i grundträning mellan division sju i Värmland och åländsk division fyra var rätt brutal. Men kul var det. Och med ett lag som gjorde allt ännu roligare. Just då fanns i HIK en gyllene ungdomsgeneration med bl.a Impe Sundvist, Niclas Mattsson, Pelle Häggblom (fd Blomqvist), Kricke Andersson, Yngve Helin, Daniel Blomqvist, Tommy Olofsson (fd Jansson) och snart också Jonas Wilén och Ronnie Mattsson. Kryddat med några erfarna ”gamlingar” som Sigge Kalm, Ove Pellas, Kurre Hedborg och Tage Mattsson. Och pappa Danne Wilén – vars väska jag en gång var snäll nog att ta hand om och låta ligga kvar i bilen efter en bortamatch när vi nödvändigtvis behövde gå igenom matchinsatsen efteråt på lämpligt hak i Mariehamn. ”Du behöver inte tvätta, jag tar dem på nästa träning”, sade Danne. Som sedan inte dök upp på nästa träning. Eller nästa. Eller de därpå följande. Först efter drygt två veckor kröp den wilenska väskan i stort sett på egen hand ut ur bilen i ett moln av svett och gammalt liniment. Eller om det var tvärtom. Den där lukten satt kvar rätt länge i morfars gamla vita Volvo 145.
Det där HIK-gänget blev min väg in till det ”riktiga” Åland, där träningar och matcher inte bara var till för att sparka boll utan minst lika mycket för att skratta och umgås och ha förbaskat kul ihop, och lyssna till vad folk tyckte och tänkte om det ena och det andra. Man fick uppleva det absurda i att flyga till alla bortamatcher – även om det bara tog en till illustra platser som Tarvasjoki, Sagu och Mynämäki. I det sistnämnda trodde vi en gång att vi äntligen skulle få spela inför rejält med publik när vi hörde tjoandet av mängder av folk borta vid arenan. Fast de var visst där för att kika på en juniormatch. I boboll.
Och så var det allt det sociala på sidan om, när man åkte i Bosse Janséns gula cab på Bomarsundsfest, eller det bjöds på finflaskor under bordet på Hammarbo, eller satt i bastun på Silja Symphony på vägen hem från någon bortadrabbning på Kuppis i Åbo. På bilden syns Bosse Jansén i sin fd gula cab, den blev limegrön på äldre dar. Har retuscherat bort övriga personer på bilden .
Resultatmässigt blev det kanske aldrig någon succé. Enda gången jag lyckades peta in ett mål i fyran upptäckte jag till min förvåning efteråt att det officiellt hade tillskrivits Kricke, eftersom Hansson inte hade registrerat mig i laguppställlningen, eftersom jag som svensk medborgare hade en alldeles för dyr licens (det är nog preskriberat nu). Men jag har i alla fall fått den äran att spela med Peppe Lågland. Och upplevt världens hårdaste 14-åring i Thomas Öfverström. Och sett Boda-Emil drabba samman med bröderna Mattsson i Sund på planen och pappa Dubbel-Anders vid sidan om. Om och om igen. Och jag kan fortfarande drömma om de där cementfyllda bollarna som Hansson plågade oss med under försäsongen på Klaras. Och varje gång vi tar färjan över från Grisslehamn så skryter jag glatt för barnen om när jag bildade anfallspar i B-laget med kapten Lasse Nordström.
Allt det där gör att det känns som om jag spelade i Hammarland i sisådär 30 år. Fast det var bara typ fem. Men de kommer jag ärligt talat aldrig att glömma. Och jag är evigt tacksam för dem. Och jodå – ibland drar jag på mig min gamla medsnodda gulblåa A-lagströja från typ 1991 och får lite extra fart i löprundan i Bryssel och minns hur det krasade i näsan på Mats Danielsson i IFFK när jag nickade ner honom i en B-lagsmatch. Eller när man någon gång äntligen fick träff på ett smörpass på 50 m från Benko Johnsson på träning eller den där gången när jag nästan rundade Kåke Mattsson på sandplan vid IP (jag borde ha fintat höger, fasen också). Härliga tider! Man tackar och bockar! Och gratulerar till 80-års firandet.
