Jag började i HIK helt enkelt för att våra pojkar Fredrik och Linus var intresserade av idrott, så även jag. I början som hjälp till tränare som då fanns, tror Impe var tränare för de minsta då, där Fredrik var med.
Ett minne från den tiden är då vi skulle spela match mot IFK Mariehamn, pojkarna var kanske i 10-års åldern?? Vi hade problem vem som skulle vara i mål, och beslutet föll på Niclas Forsström. Jag tror HIK förlorade med 0-26, och matchens lyckligaste spelare var Niclas som hade haft så mycket jobb i mål. Han var sedan målvakt under flera juniorår, och en bra sådan.
Gav man ena fingret till HIK så betydde det att inte bara ena handen, utan hela kroppen följde med. Började med att vara medlem i reklamutskottet, ett jobb jag inte gillade. Jaga runt och skaffa pris för Hammarspelen, och tigga – tigga och tigga.
Fotbollen blev det som jag fastnade inom.
Gick en domarkurs, och kom att vara på linjen med UFFA som domare i en veteranmatch IFFK mot KaaPo. Det var min första och sista domarinsats. Finströmarna var som galna då jag vinkade för mål, på ett skott ribba in. Larentz låg på bollen bakom mållinjen, men det var tydligen bara jag som såg det. Det utmynnande i årslångt hat, där vissa spelare inte kunde motstå spott och spe varje gång vi sågs. Jag lämnade tillbaka min utrustning till Bryggman. Det var det sjukaste jag varit med om.
Blev sedan lagledare och vid behov, då andra inte fanns att tillgå, tränare.
Minns då speciellt då vi deltog i Kokkola Cup. Vi hade de ett bra C-junior lag, med många spelare som senare blev riktigt bra också som seniorer. Det speciella med denna cup var en match där två av våra spelare – bröder – började krackla med varandra. Domaren visste inte vad han skulle göra, det hör inte till vanligheterna att det pucklas inom egna laget. Allt löste sig dock.
Mitt engagemang bliv bara intensivare med åren. Det var svårt att få ihop spelare, ännu värre att få ihop ledare, både inom sektionen, men än värre som tränare. Spelare fick man köra runt i både Hammarland och Eckerö för att få ihop till match. Eckerö pojkarna var det svårt att hitta, ibland var det hos mamma, ibland hos pappa, och ibland hos någon annan?
En episod jag kommer ihåg från äldre junior åldern, kanske pojkarna var runt moppeåldern. Vi skulle spela match på Hammarvallen, och hade ingen som ville stå i mål. Vi hade en pojke som var väldigt duktig, men han vägra, han vill spela ute. Jag kom med förslaget att vi skulle rösta, och den som får mest röster står. Röstningen löste jag så att jag skrev han duktiga målvaktens namn på alla lapparna, lade lapparna i mössan, och det drogs en lott. På lotten stod Jan Welin, så han accepterade att stå igen en gång. Om han fått veta att hans namn fanns på alla lapparna så vet jag inte hur det gått. Nu är det väl preskriberat, eller hur Jan Welin.
Det var så ont om spelare, och så tungt att få ihop lag efter ett tag i Fredriks och Linus ålder, de fick alltid spela med äldre. Vi flyttade till Mariehamn, och jag slutade inom HIK, blev sakteliga indragen i IFK Mariehamn istället, under några år.
Sedan tillbaka till HIK igen, nu som lagledare för A-laget, i och med att Linus flyttade tillbaka som spelare. Då var det cirkus igen några år, en hel del år faktiskt. Med olika tränare, men speciellt Jan Hansson, som jag hade ett väldigt gott samarbete med. Men också här var det ett idogt arbeta att dra ihop spelare, inte fanns det under lag för ett A-lag enbart i Hammarland.
Det plockades härifrån och därifrån. Till och med spelare från IFK hjälpte HIK under flera år.
Här kommer jag ihåg en episod som hör till det eviga problemet med målvakter. Vi spelade i fyran, och hade en målvakt som inte ville spela borta matcherna på fastlandet. Jag fick tag på en som var villig att spela dessa fastlandsmatcher, och det var ett lån från SalPa. Namnet var finsk klingande, och första matchen var i Kimito. Målvakten lovade vara där då HIK kom fram. Calle Greiff var tränare då. Han ringde mig, och svor över att jag inte berättat vad det var för målvakt jag skaffat. Då de kom in i omklädningsrummet satt där en mörkhyad kille i mörkret, och givetvis hoppade dom till. Men det var rätt, namnet var finskt men färgen var det inte. Det var en bra målvakt, och den hjälpen hade vi nytta av.
Kuriosa under denna tid med A-laget var väl då alla körningar. Vi åkte som regel till fastlandet med Karlströms båt från Hummelvik till Osnäs, därifrån buss till matcherna. Samkörning här hemma, där vi åkte med småbilar. Jag körde från Lumparland via stan, plocka upp spelare till full bil, sedan till Hummelvik, Lumparn runt. Samma rutt tillbaka på sena kvällen.
Trots alla svårigheter som finns inom en så liten förening som HIK (HammIK hette vi inom fotbollsvärlden – för att inte blandas ihop med Hangö IK), så kom det fram många väldigt duktiga fotbollsspelare från kommunen.
Tillsammans med Åsa så var vi aktiva inom skidsektionen under några år, men det dog bort genom att det flera år var snöbrist. Tyvärr, för HIK var väldigt i gång under den tiden, med bygget av nya banor i t.o.m. skidskyttebana, som kanske användes en gång?
