Jag har egentligen dubbla minnesbilder av HIK. Under min ungdomstid på 80-talet då jag lockades med i HIK flick- och damlag och sedan många år senare när jag och min sambo, Dan Andersson, återknöt kontakterna till föreningen som föräldrar till en liten grabb.
Vad har HIK betytt för dig?
Under min egen aktiva tid som fotbollsspelare på 80-talet så var gemenskapen i vårt lag det som jag minns bäst. Jag började spela i 12–13-års åldern och som Eckerö-bo så var man i början lite orolig för att man inte var en ”riktig HIK:are”, men den oron visade sig vara helt obefogad! Vi blev direkt välkomnade av laget, det spelade ingen roll om man bodde i Eckerö, Hammarland eller någon annan kommun. Laget blev som en andra familj, vi tränade, tävlade och reste tillsammans. Alla stod upp för varandra.
Vilken är din roligaste historia/anekdot från HIK tiden?
Jag blev faktiskt nyligen påmind om en händelse där ett finskt damlag efter en match skulle läxa upp mig för att jag skulle ha fällt en av deras tjejer för tufft. Grejen var bara det att jag var oskyldig, det var Annica som hade satt stopp för deras tjej och de hade blandat ihop oss. Men någon uppläxning blev det inte för någon av oss, ”vår mamma i laget” Lilian ställde sig i vägen och förklarade med pondus att de finska spelarna bara skulle lägga ner och vända om. Vilket dom gjorde, Lilian var vår klippa.
Vilken gren var du aktiv i eller vilken uppgift hade du inom föreningen?
Jag spelade som sagt fotboll i HIK:s damlag under 80-talet. Jag slutade med fotbollen inför att HIK:s damlag slogs ihop med IFFK:s damlag, jag tror det var i början av 90-talet. Jag hade problem med knäna och kände inte för att tävla om en plats i det nya laget. Sedan hittade jag tillbaka till HIK runt år 2007 när vår grabb blev stor nog att spela fotboll. Runt år 2016–2017 så kände jag att det var dags att låta andra ta över, så jag lämnade mina uppdrag inom HIK som då var juniorsektion, styrelse, kassör och bokförare.
Vem eller vilka tycker du att vi borde lyfta fram under jubileumsåret?
Jag kommer att tänka på alla som var med i HIK damlag under den tiden som jag spelade. Alla i laget tillförde så mycket! Lilian har jag redan nämnt, omtänksamma Tessi, busiga Josef, Häger med sitt lugn, de coola tjejerna Lena, Camilla och Åsa som var genomsnälla. Pinnen och Annica som alltid taggade till vid match men utanför planen så skrattade vi massor tillsammans. Hetlevrade Lene-Maj som exploderade i ena stunden, men i stunden efter kunde hon krama om vem som helst till och med våra motståndare! Tjejerna som anslöt HIK från andra föreningar blev också en del av vår gemenskap. Jag är glad att jag lärt känna alla dessa härliga tjejer tack vare HIK och fotbollen – alla dessa förtjänar att lyftas fram.
Sen får jag absolut inte glömma att nämna Pinnens föräldrar som alltid fanns på Hammarvallen, Sola som alltid hade kiosken i gång och Bjarne som samlade upp bollar och alltid hejade på oss i med och motgång. Många år senare, när vi sökte oss tillbaka till HIK för att vår lilla grabb ville spela fotboll så kommer andra minnesbilder. Jag hade minnesbilderna från min aktiva tid och den verksamhet som HIK bedrev och det fanns både herr- och damlag i fotboll samt fotboll för C-, B- och A-juniorer. Jag hade förväntat mig att det skulle finnas flera grupper och någon årskull i min sons ålder. Men mina förväntningar grusades snabbt, när vi kom så fanns det bara en juniorgrupp som var 2–3 år äldre än vår grabb. Däremot fick vi veta att det var fritt fram för oss att starta en ny grupp om vi ville. Så det var det jag gjorde.
Jag gick med i HIK:s juniorsektion år 2008 och vi började från början med massor av hjälp från dåvarande fritidsledaren Peter Forsström. Peter förtjänar verkligen ett omnämnande. Med hans kunskap och pushning så drog vi i gång fotbollen på nytt, från scratch. Vi fick folk att ansluta till juniorsektionen och lade en plan för hur vi skulle jobba mera långsiktigt. Vi började med årskullen födda år 2000–2001. Sen byggde vi på med nya grupper och nya årskullar varje år. Som mest tror jag att vi hade runt 60–65 juniorfotbollsspelare licenserade i HIK.
I efterhand så har jag fått mycket positiv feedback för den insats som jag gjorde, vilket värmer i hjärtat. Men jag vill ändå påstå att jag inte skulle ha lyckats utan de många osjälviska föräldrar som ställde upp som tränare och lagledare. Personerna som tveklöst ställde upp i juniorsektionen såsom André Måsabacka, Dennis Gatelin, Hans Christensen, Josse Cleve-Andersson och Hildemar Holmberg (som tyvärr inte längre finns kvar bland oss). Där fanns också Lenita som alltid ställde upp och lagade världens godaste mat på våra årliga Klaras Cup! Jag minns även särskilt ungdomarna Daniel Häggblom och Heidi Roos som, trots att de ännu inte var myndiga, självmant kom till oss i HIK och tog sig an egna fotbollsgrupper! Jag har säkert glömt nämna någon men alla som ställde upp gjorde skillnad. Några som jag alltid kommer att minnas är alla de härliga barn (idag ungdomar) som jag har fått glädjen att lära känna. Vi fanns där för alla barn och vi lärde dem sparka boll, men jag hoppas att vi även lärde dem att vi tillsammans hjälps åt och att vi alla hör ihop fast vi är olika.
För mig har det varit mycket fotboll i HIK, men vi får inte glömma skidningen som Lottie Mattsson höll vid liv i många år. Friidrotten växte också i HIK under ett par år mycket tack vare samarbetet med EIK och mångsidiga Tapani Sivén. Innebandyn har hela tiden funnits med och Christina Nyman höll ihop det under många år.
Vem har enligt dig betytt mest för HIK:s verksamhet?
När jag nu tänker tillbaka till år 2007, till den gången när vi fick besked att ”det är bara att starta en ny grupp om ni vill”, så minns jag den besvikelse jag kände. En besvikelse på de personer som utgjorde HIK:s juniorsektion då. Vi hade sökt oss till idrottsföreningen i vår hemmakommun och det fanns ingen verksamhet för vårt barn. Men nu med distans till den perioden och med facit i hand så förstår jag deras situation bättre. Jag vet hur mycket jobb det är bakom kulisserna. Många förväntar sig att en förening, såsom HIK,skall göra det och det, eller si och så. Men i själva verket så är föreningen inget utan de personer, individer som engagerar sig på sin fritid, utan ersättning och utan tanke på egen vinning. Föreningar byggs upp av osjälviska personer som sätter andras behov framför sina egna. I något läge så behöver sådana personer få avlastning och nya krafter behöver fortsätta. Jag hade förmånen att få ta över från personer som hade gett sitt allt under lång tid och jag tog bara emot den stafettpinnen. Alla personer som någon gång har ställt upp som tränare, lagledare, varit medlem i styrelse eller sektioner har haft betydelse för HIK:s verksamhet. Alla föräldrar, mor- & farföräldrar som har skjutsat egna och andras barn till träningar och matcher, som har stått i kiosken på Hammarvallen eller letat bollar i skogen har haft betydelse för HIK:s verksamhet. Hammarlands kommuns fritidsledare, vaktmästare har alltid ställt upp och hjälper än i dag HIK. Det är så många som har betytt så mycket för HIK:s verksamhet och jag är säker på att det kommer att komma nya personer in i bilden som kommer att göra skillnad för HIK:s verksamhet framledes.
